Efter en anspråkslös frukost på vårt långtradarhotell var det dags att börja göra det vi kommit för att göra - själva syftet och höjdpunkten för vår långa resa, nämligen att se till att utrustningen hittade till sina nya ägare. Våra ukrainska fixare som hjälpt med allt pappersarbete och hade rett ut vem eller vilka som behövde vilken materiel kom och anslöt sig till vår grupp, och sedan bar det av.
Brandverket
Första stoppet var ett flygfält i Kyiv vars brandstation behövde brandbilen vi hade skaffat. När vi kom inkörande med konvojen var där redan kring tio brandmän i sina brandmannakläder och väntade på oss, samt en hel del andra arbetare. De hade gaffeltruck och andra redskap för att lasta ur långtradarens container med sig. Jag måste medge att jag var lite nervös inför överräckandet av brandbilen. Tänk om de hade föreställt sig något mycket bättre än en gammal Scania från 1990? Till min lättnad verkade de mycket nöjda och när vi visade den splitternya utrustningen vi hade hämtat i Riga verkade de både överraskade och lite imponerade. Deras tacksamhet bekräftades stort när Anders frågade en av brandmännen hur många brandbilar de hade. Han såg lite förvånad ut och pekade på den lilla Renault-bilen de hade kommit med. "Bara den", sa han. "Men nu har vi en till, mycket bättre!" Det ögonblicket gjorde hela resan värd besväret!
De ukrainska organisationerna har inte mycket de kan erbjuda som tack för den utrustning de blir donerade, men de är nog med att alla som deltagit får signerade diplom och så många foton och videon de vill ha. Så även här, där vi alla fick ett fint personligt, inramat diplom att ta med oss hem. Vi hade en liten ceremoni där var och en av oss i tur och ordning fick skaka hand med deras kommendör och ta emot intyget.
Förutom själva bilen överräckte vi också brandslangar och vattensprutor, en hydraulisk skärare, en generator, hjälmar, handskar och huvor, en motorsåg, ett par strålkastare, samt ett par tusen liter brandsläckningsskum och lite andra kemikalier. Som en liten bonus slängde vi också in två kartonger med ca 400 Kismet-chokladstänger som Fazer hade donerat. Speciellt släckskummet är en bristvara som det behövs stora mängder av för räddningsarbetet efter de ryska attackerna, och både brandchefen och några av hans män var synbart rörda över mängden skum vi hade med oss. När vi dessutom berättade att vi hade möjlighet att komma med en hel last till av bara det eftertraktade ämnet såg de ut att inte tro sina öron.
Till saken hör att brandkåren hade gjort en förfrågan om hjälp av Zeroline redan för nästan ett år sedan, men först nu hade vi lyckats få ihop vad de behövde. Enligt chefen var den hjälp vi kom med mer än vad de har fått av sin egen ledning, som har kronisk brist på pengar. Att få höra sådant av de som själva kämpar i Ukraina visar verkligen på hur stor betydelse våra (som det känns) små bidrag faktiskt kan ha. Bidragen är bara små om man jämför med de miljardsatsningar som enskilda länder kan komma med, men för specifika enheter är de mycket viktiga.
Urlastandet av skummet ur containern tog en stund då en hel del annat först måste flyttas ur vägen, men vi lunchtid var vi på väg mot nästa mottagare.
Border Guards
Följande stopp var Kyivs Border Guards Battalion. Ukrainas gränsvakter är sin egen del av försvarsmakten och slåss vid fronten på samma sätt som armén. Åt dem hade vi med oss ett antal bilar och en stor mängd bildäck som det är hård åtgång på under fiendeeld. Här skötte soldaterna själva avlastningen snabbt och effektivt direkt från vår container till ett av deras egna fordon. Själva brigadområdet fick vi inte gå in på, men vi fick en del bra bilder utanför tillsammans med soldater i full mundering som kom till oss för det ändamålet. Även här hölls en liten tackceremoni och vi hade en diskussionsstund med brigadkommendören. Vi frågade vilken typ av utrustning som de behöver mer av, och fick en hel del bra tips på vad vi kunde försöka samla ihop till nästa leverans.
Medan vi var vid brigaden gick flyglarmet igång. Det var första gången jag själv upplevde det, och onekligen började jag snegla lite mot himlen och fundera på var jag skulle söka skydd ifall jag skulle se en Kinshal komma ner i full fart, men larmet gick snart över utan någon dramatik. Till saken hör att Ukraina för säkerhets skull utfärdar larm när ryska bombflyg går upp, eller när en avfyrning detekteras. De områden dit missilerna potentiellt kan nå får då larm, vilket gör att sannolikheten att något verkligen trillar ner är ganska liten, och dessutom har Kyiv landets bästa luftförsvar. Men man vet ju aldrig.
Flottans museum
Vårt sista stopp var för ett möte med Flottans museums chef. Muséet är inte enbart ett museum, utan har också bland annat ansvar för avmineringen av Ukrainas farvatten. Vi håller på och försöker samla ihop till båtar lämpliga för ändamålet, men den här gången överräckte vi en pick-up. Också några andra personer från försvarsmaktens olika grenar var på plats och plockade upp fordon för sitt eget eller sina enheters bruk. Även här fick vi en väldigt intressant pratstund som jag möjligen återkommer till senare.
Efter att leveranserna var avklarade fick vi en guidad tur på en fabrik som tillverkar och reparerar all slags elektronisk och mekanisk utrustning till Ukrainas försvar. Det hela var extremt intressant, och vi fick t.ex. några bilder tillsammans med en sovjetisk stridsvagn som var inne för reparationer.
De få kvarvarande fordonen i vår konvoj fördes efter detta besök till våra ukrainska fixares kontor, därifrån de så småningom hittar till fronten (eller vart de nu är på väg). I det här skedet var klockan redan mycket, och vi hade bara haft en lätt lunch så det var hög tid för middag. Och en rejäl middag fick vi också, med en massa lokala läckerheter, öl och vodka. Det hölls flera tacktal och gåvor utbytte ägare. Vi introducerade ukrainarna (och möjligen även andra) till finlandssvensk snapssångskultur, och det hela var väldigt känslosamt och underhållande.
Slutligen tog vi taxin till hotellet, dit vi anlände 23-tiden. Eftersom det är utegångsförbud från kl. 24 blev det en snabb check-in och sedan gav vi oss av på en kort tur till en lokal krog. Polisen kom dock snart och jagade oss tillbaka till hotellet, så även här blev kvällen rätt kort.