Efter en natt av kort men god sömn satte vi kurs söderut, ned längs Via Baltika. Med så många fordon var risken stor att någon skulle bli kvarglömd på en toalett nånstans när resten av gänget gav sig av, så vi utvecklade en startprocedur där samtliga fordon gavs ett eget nummer, och innan avfärd meddelade alla om sin startklarhet (alternativt brist på sådan) över radion. I början gick det inte helt som smort, men när ett av fordonen inte startade och blev stående på en bensinstation då alla andra for p.g.a. dessa brister, så förstod alla varför det var viktigt att alla följde instruktionerna. Bilen som blev stående ficks dock snart igång igen, och den körde ikapp oss efter en halvtimme eller så.
När vi kom till Riga gjorde brandbilen och en mindre bil en avstickare till en firma som säljer brandmateriel. Det råkade vara Lettlands självständighetsdag, men ägaren var vänlig nog att komma och öppna för oss ändå. En sak som jag har märkt är att många är väldigt välvilligt inställda när de hör att det vi gör är frivilligarbete för Ukraina. Folk vill väldigt gärna hjälpa till och få vara med på ett hörn, gällande allt från små saker som att komma och hjälpa byta bort vinterdäck till att införskaffa hela bilar, ofta från helt privata medel! Hur som helst så fick vi ett tjugotal nya brandslangar lastade, samt lite olika adaptrar och en ordentlig vattenkanon. Allt vi hade beställt fanns inte att få på så kort varsel, men vi kom överens om att beställa grejer i förväg till eventuella kommande leveranser, så att de har möjlighet att få allt införskaffat. Efter den lilla avstickaren for vi ut till ett förutbestämt rastställe där resten av konvojen hade ätit lunch och väntade på oss. När vi också fått i oss en bit fortsatte sedan färden.
Förutom att vi också plockade upp en till chaufför i Riga så hände inte speciellt mycket under den 670 km långa färden från Tallinn till Suwałki var vi sedan övernattade. Vi hade ganska ordentligt regnväder hela vägen igenom Lettland och Litauen, men också det slutade till kvällen.