Morgonen innan vi korsade in till Ukraina började spänningen stiga. Många i konvojen var för första gången på väg till Ukraina, för att inte tala om till en krigszon. Men dit var det ännu en lång och - som det visade sig - ganska krånglig väg.
Vi hade tidig samling utanför hotellet, var Dr Mazur mötte oss och gav oss en snabb tur till det intilliggande integrationscentret för immigranter. Vi fick en lite förevisning i deras arbete som kretsade kring att hjälpa immigranter, främst ukrainare, att lära sig språket och hitta jobb m.m. i det polska samhället. Därefter fick vi skjuts tillbaka till Ostoya och våra fordon, där Dr Mazur också bjöd oss på en furstlig frukost i en grönskande vacker miljö.
Efter frukosten hade vi ännu några timmar tid på oss innan avfärd mot gränsen. Två av oss begav sig i brandbilen till en butik specialiserad på VVS, i hopp om att hitta nya kopplingar till brandbilens pump. Pumpens kopplingar var fortfarande i finsk standard, medan mottagaren hade efterfrågat europeisk. Den detaljen var en av de få vi inte hade lyckats åtgärda ännu, och hoppades på att få det gjort i sista minuten.
I butiken jobbade en ensam man vars engelska inte var speciellt bra. Vi gjorde dock oss förstådda genom att ta med honom ut till bilen, teckenspråk, samt Google Translate. Tyvärr behövdes ett verktyg för att lossa kopplingarna så att gängstorlek kunde mätas, och det hade varken vi eller butiken. Tiden höll också på att ta slut, så vi fick ge oss tillbaka tomhänta. Väl tillbaka tog vi lite foton tillsammans med Dr Mazur och konvojen, för att sedan packa våra grejor och bege oss mot gränsen.
Vad som nu följer är en lång och invecklad skildring av hur det fungerar vid gränsövergången. Det kan vara frustrerande, förvirrande och kanske tråkig läsning, vilket i så fall matchar upplevelsen vid själva gränsen mycket väl. Till skillnad från gränsövergången så har du som läsare dock möjlighet att när som helst skippa de många konvoluterade stegen och gå vidare i resan!
För en vanlig dödlig lastbilschaufför kan resan över gränsen ta dagar eller t.o.m. veckor. Om man levererar humanitärt bistånd så har man rätt att passera kön, vilket snabbar på överfarten betydligt. Det är ändå väldigt stora variationer i tiden det tar, och man vet aldrig på förhand om en tulltjänsteman är välvillig eller på dåligt humör och hittar på extra steg och villkor som tar länge att genomföra och/eller snacka sig förbi.
I vårt fall hade våra ukrainska jurister förberett våra deklarationspapper med mera väl, men där fanns ändå ett antal fel som gjorde att vi innan vi ens fick påbörja genomgångsproceduren måste vänta nästan en timme med Andreas övertalade nån högre tjänsteman att låta oss komma in. Därefter körde vi alla bilar, en åt gången fram till en lucka där vi (för första gången) gav en tulltjänsteman våra pass och fordonspapper. Efter att alla hade passerat, vilket tog upp till fem minuter per bil, så väntade vi åter i en kö för att få köra fram några tiotal meter till en lastbrygga där vi åter väntade på att världens suraste tullperson skulle processa fordonen (och samma papper igen). Den här gången frågade han dock efter ett exportintyg som aldrig tidigare har behövts och som inte borde behövas för fordon som doneras.
Efter lång väntan och mycket fixande av Andreas fick vi till slut grönt ljus att köra ut. Vi körde fram till en bom och blev igenomsläppta, ett fordon åt gången.. förutom vårt. Det visade sig att den första polska tullmannen hade lyckats läsa en etta på vår registerskylt som ett L, och nu matchade inte vår skylt med vad det stod i systemet. Personen som skötte bommen kom ut till vår bil tre gånger, frågade efter våra papper och vad det står på skylten, ringde telefonsamtal innifrån sin lilla vaktkur och knapprade på datorn. Tjugo minuter senare hade hen äntligen fått ordning på systemet och bommen gick upp. Efter ca 3,5 timmar var vi så äntligen igenom.. den polska sidan. Ukrainska tullen återstod.
Den ukrainska sidan har åtminstone incentiv att släppa in oss, eftersom de flesta av tulltjänstemännen uppskattar humanitärt bistånd som kommer in, men de har ändå en väldigt byrokratisk procedur som måste genomföras. Den går ungefär såhär:
- Kör in och visa samtliga passagerares pass. Få en lapp där en tjänsteman har skrivit ner fordonets registernummer samt antal passagerare.
- Kör vidare, parkera och vänta på en annan tjänsteman som också tar passen och fordonets papper med sig. Efter en kvart eller så får du passen tillbaka, förhoppningsvis med en stämpel i, och den lilla papperslappen också stämplad.
- ör vidare, parkera och stig ur bilen. Chauffören går ner till ett väntrum i en källare med allas pass, fordonets exportpapper (från Traficom om finskt fordon), varudeklaration i två exemplar, samt den lilla papperslappen.
- Gå in i ett kontor och låt en tjänsteman kopiera exportpappret samt chaufförens pass (detta kan göras färdigt hemma om man är tillräckligt förutseende).
- Gå ut tillbaka till väntrummet och köa till en lucka. När det är din tur, ge passen, pappren, kopiorna och lappen åt tjänstemannen som stänger luckan och börjar mata in informationen i systemet. Ca 10 minuter senare får du, om allt går bra, tillbaka allt utom kopiorna. Den lilla lappen borde nu ha en andra stämpel på sig.
- Gå ut, kör fram till utfartsporten och räck den lilla lappen åt en sista tjänsteman. Om allt är i sin ordning höjs bommen och du är igenom! Välkommen till Ukraina.
Lämna en kommentar
Denna webbplats är skyddad av hCaptcha och hCaptchas integritetspolicy . Användarvillkor gäller.